Årets julafton blir svårslagen. Massor med spännande julklappar under granen, underbart sällskap, en brasa i öppna spisen bredvid tv:n under Kalle Anka, stort julbord och tända ljus överallt.

Paketutdelning och öppning som tog två timmar, så mycket fina saker till vår Isak. Tack!

För att inte tala om mina julklappar. Dressyrsadeln från mamma som jag fick för några veckor sedan var så efterlängtad. O sakerna jag fick igår. Jisses, Fredrik överträffade
sig själv i år och då ska ni veta att han alltid köper fina saker. Fick allt jag önskat mig och mer därtill.

Men framförallt fick jag en julafton med de jag älskar mest i hela världen, min familj.
Ni är allt.

Nej, har inte slutat blogga, bara mycket nu inför jul. Förutom det ordinarie julstöket har man ju en del annat att hinna med. T ex besök hos Golden av Anders Grönqvist som snabbt konstaterade att hon hade en dubbelsidig låsning i länden/korset. Blev förvånad över att den var så rejäl men å andra sidan har jag inte samma koll nu när jag inte rider själv varje dag. Det har däremot Lotta – tack och lov för min uppmärksamma medryttare. Kunde inte ha en bättre och det är så roligt att se hur mycket Golden betyder.

I alla fall vila några dagar, skritta några dagar – sedan om det känns bra rida som innan. Uppfattat.

Efter stallet på morgonen var det dags att ta tag i resten. Fredriks bröder kom upp i onsdags och Rassmus åkte på en rejäl förkylning så nu är Isak förbjuden att leka med honom. Micke däremot går bra och det var även han som fick följa med mig, Isak och Fredrik till Kvickstorp där vi fann en jättefin gran – som nu är pyntad och fin.

Handla mat, ta en efterlängtad promenad med mamma, Isak och guldhundarna, fixa med Golden och stallet, hämta paket på Posten samt slå in dem till julklappar har också hunnit med.

Underbart att fira jul tillsammans med Isak, blir så mycket juligare då.

För övrigt kan jag bara säga att jag ofta bloggar från min iPhone så om det ligger konstiga ord mitt i styckena – never mind!

Trots att jag alltid haft katter runt mig – ja inte bokstavligen förstås, jag vill inte framstå som crazy cat lady i Simpsons – så har jag aldrig haft egna katter. Vi har alltid sagt att vi skulle ha katt när vi flyttade till hus men då pratade vi om två kattungar.

De planerna ändrades till viss del när jag kom ut till stallet förra året och fann en mager randig hankatt i sadelkammaren där några gulliga stalltjejer satt in honom efter att ha hittat honom jamandes i regnet vid lektionshästhagen. Med tanke på att han var så mager att jag kunde räkna ryggkotorna på honom och han hade sår som inte var omskötts stod det ganska klart att han var sommarkatt/luffarekatt/you name it. Men trots att han inte haft det så lätt så var han tillgiven och alldeles underbar så jag skulle bara ha honom. Han fick bo kvar i stallet tills vi flyttade in i huset i mars men då var han i mycket bättre skick och dessutom hade han blivit kastrerad.

Fredrik sa där och då att skulle vi ha Trigger blev det ingen mera kisse för det var inte säkert att han som vuxen ville ha andra katter i hemmet, dessutom behöver ju inte katter sällskap i den bemärkelsen om de nu inte växt upp ihop.

Men jag tyckte nog ändå – ja, jag kan inte ta ett nej – att Trigger i alla fall skulle vilja ha en liten tjej att leka med för han kom ju så bra överens med Russin i stallet och tyckte om alla katterna. Även Gustav och det var knappast ömsesidigt. O Fredrik gick med på en liten tjej till – förmodligen orkade han inte höra tjatet – och jag började spana.

Hittade bondkatter i Kumla – jag vet, 15 mil för en bondkatt?! – där de hade en rödvit hona och en helröd hona. De hade några andra också men det var rött jag ville ha. Skrev till dem och fick svaret att den rödvita var bokad och den röda visste de inte. Förmodligen ville de eventuellt ha kvar henne själv, inte helt vanligt med grötiga honor.

Men de tyckte förmodligen att vi var vettiga för vi fick komma och hämta den röda honan. Kan tillägga att det var superseriösa människor – dessutom hade de en Aussie, bara en sådan sak – så jag och mamma drog för att hämta hem min lilla Tiggan.

O när vi kommer dit möter vi de mest bedårande kattungarna som har det så gött, bara de röda kvar där då alls blivit hämtade. Det första de säger typ är ”Vi har fått en avbokning på den rödvita honan nu på morgonen – vill ni ta henne med så får ni henne på köpet!”

Bussigt. Som att varken Sandra eller hennes mamma kan säga ifrån! Fast vi ville ju ha henne och hon fick följa med hem vår lilla Siri. O Fredrik blev inte sur där vem kan säga nej till en kissekatt?

Dessutom behövde vi en Siri för hon blev omedelbart husses katt och har varit med honom i nästan varenda steg av renoveringen. O vi är så glada för våra kissar.

Trigger som kollar på tv i husses knä och älskar chips samt har någon skofetisch.
Tiggan som älskar att leka djävul med hundarna, vill sitta i knäet på toaletten och tvättar Isak i håret (utan mitt samtycke.)
Siri som älskar alla verktyg och renovering, som alltid sover i sängen och som spinner som en gammal båtmotor varje gång hon ser något hon gillar.

Våra fina kissemjauar. Älskar er!

Snöfall och därmed underbart vackert ute! Imorse tog Isak och jag sovmorgon innan mamma kom hit för att vara barnvakt då jag skulle till MVC för efterkontroll. Allt gick smidigt vad jag vet och sedan var det bara hem och gosa med lillprinsen som skött sig utmärkt (som för det mesta).

Vid ett hade jag bestämt att åka hem till Sara som är hemma för tillfället efter blindtarmsoperation. I fredags var det jag som fixade med mig lunch och fika men idag var maten redan klar när Isak och jag kom dit. Tur var väl det för Fredrik hade min bil idag till jobbet så butiksbesök var uteslutet eftersom vi fick åka med mamma upp. Ja, Isak åkte i sin bilbarnstol. I alla fall åt vi och därefter tittade vi på en norsk skitfilm som hette ”Ligg med mig” som var det sämsta jag sett på bra jävla länge. Men om man gillar filmer med obegriplig handling om sexgalna personlighetskluvna tonåringar så…

Sedan kom Fredrik och hämtade hem sin lilla familj och sedan dess har jag tagit hand om alla beställningar inför jul. Nu är det snart kvällsmat och familjetid.

Nice!

Imorgon ska jag på möte. Kan bli intressant.

Ni vet det jag sa om att jag får lite panik när saker inte blir bra från början? Det gäller tamejfan det mesta alltså. Denna eviga prestationsångest som jag dämpar genom att inte ens anstränga mig. I alla fall inte gå all – in.

Är det bara jag som får den? Framförallt när det kommer till djuren – kanske mest mina hundar. För medan Golden är på den nivån som passar mig så är det en helt annan sak med hundarna. För jag har otroliga hundar. Som jag inte satsade för fullt på det här året eftersom det hände så mycket andra fantastiska saker som jag längtat hela livet efter, nämligen husflytt, husrenoveringar, graviditet och en alldeles underbar liten Isak. Det här är året som jag la på mitt personliga plan, det som bara egentligen handlar om mig efter nästan 15 år då allt handlat om mina djur.

Missförstå mig rätt. Djuren är så otroligt viktiga men jag har inte prioriterat dem i år med handen på hjärtat. Trilla nu inte baklänges i er iver att sträcka er efter telefonen för att anmäla mig till djurskyddsmyndigheten för mina djur mår fint. Vi har tränat och även tävlat men vi har inte varit engagerade för fem öre.

Nästa år är min plan att satsa mer. På mina djur. Kombinerat med min fantastiska familj och företag givetvis. Men jag får nästan ångest eftersom jag ser andra bloggar och facebookuppdateringar där folk går från klarhet till klarhet och den här uppgivenheten kommer över mig – Hailey 4 år i mars och Pim 2 år i april. Vad har vi åstadkommit? Men det är ju så förbannat fel att tänka så. Är ett Lp3 mindre värt för att man är 4 år? Är agilitydebuten mindre värd för att man fyllt 2 år?

FAN HELLER! Fan jag hatar att jag blir så stressad av alla andras framgångar med sina unga hundar. Det är ju ett VAL jag har gjort. Jag vill inte försumma allt annat, jag vill inte att mina djur ska känna ”jaha, träna igen” när man kommer till träningsplan. Jag vill att mina djur ska tänka ”Wooohooooo!” varje gång och visa sin glädje över att få göra saker med mig. Jag har ju gjort ett personlligt val i år. Att vara med familjen i år, känna på ett så hett efterlängtat familjeliv och husliv att det är löjligt. Jag saknar inte att stå på hundklubben fyra dagar i veckan och trampa lera i ett försök att visa att jag duger och kan det här.

Men jag längtar efter att släppa ut hundarna ur bilen, lägga Isak i barnvagnen och sedan ägna ett otal timmar åt att bara lära mig tillsammans med Pim och Hailey. För de är ju de mest fantastiska hundarna som finns i världen. Fan så mycket kapacitet och vilja som bara väntar på att få komma till användning.

2012 hoppas jag bli året då jag och mina djur får lära oss ännu mer tillsammans och av varandra. Ett år då vi finner en ren glädje i att bara vara och inte prestera hela tiden. Inte jämföra oss eller fundera på allting. Inte för att jag gör det egentligen, för jag har inga problem att ta en motgång på träning eller tävling. För när man tänker efter så är det ju bara oss det handlar om – och så länge vi vill göra vårt bästa så är det som det ska.

O bara för att klargöra. Det är ingenting fel med att satsa med sina unga hundar. Ni imponerar ständigt på mig.

Sedan jag var liten har jag lidit av någon form av mentalt funktionshinder som jag förmodligen hittat på själv, nämligen att börjar jag göra något och blir lite missnöjd med det så kan jag inte fortsätta. Då måste jag börja om. Det är som att jag inte kommer förbi den där dumma spärren där det blev dåligt och då gör jag hellre ingenting med det än fortsätter och försöker räta ut det. Jag vet inte hur många miljoner skolböcker jag kastat för att jag skrivit fel, för att det blivit märken av suddgummit eller andra otroligt kassa anledningar. Kalendrar köper jag två gånger om året för att de inte blir rätt ifyllda, att det blir någon miss eller att jag helt enkelt inte gillar utseendet plötsligt. Fan, när jag gick i högstadiet och missade något kände jag mer att ”vafan, skit i högstadiet och börja om i gymnasiet!” – ett inte helt klokt beslut. Började gymnasiet, blev inte nöjd med starten och tog sabbatsår. Sedan gick jag all – in och fan vad bra det blev!

Nog om detta. Bloggstarten på min wordpressblogg var sådär. Varje dag i en månad har jag längtat efter att bloggat men stört mig så förbannat på mina tidigare inlägg att jag inte förmått mig. Känts som att det varit ett försök att sätta plåster på ett blåmärke att skriva ett vettigt inlägg. Så jag tog helt enkelt bort skiten.

För jag älskar att blogga. Ärligt talat så gör jag det. Det är en fantastisk ventilationskälla och det är så jävla kul att skriva. Att dokumentera alla bus och påhitt. För det blir en hel del bus och påhitt. För tillfället lite mindre men snart kommer det förhoppningsvis vara mer än någonsin.

Så var med och busa!
Bus buselibus bus bus!

Lite bus