Sedan jag var liten har jag lidit av någon form av mentalt funktionshinder som jag förmodligen hittat på själv, nämligen att börjar jag göra något och blir lite missnöjd med det så kan jag inte fortsätta. Då måste jag börja om. Det är som att jag inte kommer förbi den där dumma spärren där det blev dåligt och då gör jag hellre ingenting med det än fortsätter och försöker räta ut det. Jag vet inte hur många miljoner skolböcker jag kastat för att jag skrivit fel, för att det blivit märken av suddgummit eller andra otroligt kassa anledningar. Kalendrar köper jag två gånger om året för att de inte blir rätt ifyllda, att det blir någon miss eller att jag helt enkelt inte gillar utseendet plötsligt. Fan, när jag gick i högstadiet och missade något kände jag mer att ”vafan, skit i högstadiet och börja om i gymnasiet!” – ett inte helt klokt beslut. Började gymnasiet, blev inte nöjd med starten och tog sabbatsår. Sedan gick jag all – in och fan vad bra det blev!
Nog om detta. Bloggstarten på min wordpressblogg var sådär. Varje dag i en månad har jag längtat efter att bloggat men stört mig så förbannat på mina tidigare inlägg att jag inte förmått mig. Känts som att det varit ett försök att sätta plåster på ett blåmärke att skriva ett vettigt inlägg. Så jag tog helt enkelt bort skiten.
För jag älskar att blogga. Ärligt talat så gör jag det. Det är en fantastisk ventilationskälla och det är så jävla kul att skriva. Att dokumentera alla bus och påhitt. För det blir en hel del bus och påhitt. För tillfället lite mindre men snart kommer det förhoppningsvis vara mer än någonsin.
Så var med och busa!
Bus buselibus bus bus!