Ni vet det jag sa om att jag får lite panik när saker inte blir bra från början? Det gäller tamejfan det mesta alltså. Denna eviga prestationsångest som jag dämpar genom att inte ens anstränga mig. I alla fall inte gå all – in.

Är det bara jag som får den? Framförallt när det kommer till djuren – kanske mest mina hundar. För medan Golden är på den nivån som passar mig så är det en helt annan sak med hundarna. För jag har otroliga hundar. Som jag inte satsade för fullt på det här året eftersom det hände så mycket andra fantastiska saker som jag längtat hela livet efter, nämligen husflytt, husrenoveringar, graviditet och en alldeles underbar liten Isak. Det här är året som jag la på mitt personliga plan, det som bara egentligen handlar om mig efter nästan 15 år då allt handlat om mina djur.

Missförstå mig rätt. Djuren är så otroligt viktiga men jag har inte prioriterat dem i år med handen på hjärtat. Trilla nu inte baklänges i er iver att sträcka er efter telefonen för att anmäla mig till djurskyddsmyndigheten för mina djur mår fint. Vi har tränat och även tävlat men vi har inte varit engagerade för fem öre.

Nästa år är min plan att satsa mer. På mina djur. Kombinerat med min fantastiska familj och företag givetvis. Men jag får nästan ångest eftersom jag ser andra bloggar och facebookuppdateringar där folk går från klarhet till klarhet och den här uppgivenheten kommer över mig – Hailey 4 år i mars och Pim 2 år i april. Vad har vi åstadkommit? Men det är ju så förbannat fel att tänka så. Är ett Lp3 mindre värt för att man är 4 år? Är agilitydebuten mindre värd för att man fyllt 2 år?

FAN HELLER! Fan jag hatar att jag blir så stressad av alla andras framgångar med sina unga hundar. Det är ju ett VAL jag har gjort. Jag vill inte försumma allt annat, jag vill inte att mina djur ska känna ”jaha, träna igen” när man kommer till träningsplan. Jag vill att mina djur ska tänka ”Wooohooooo!” varje gång och visa sin glädje över att få göra saker med mig. Jag har ju gjort ett personlligt val i år. Att vara med familjen i år, känna på ett så hett efterlängtat familjeliv och husliv att det är löjligt. Jag saknar inte att stå på hundklubben fyra dagar i veckan och trampa lera i ett försök att visa att jag duger och kan det här.

Men jag längtar efter att släppa ut hundarna ur bilen, lägga Isak i barnvagnen och sedan ägna ett otal timmar åt att bara lära mig tillsammans med Pim och Hailey. För de är ju de mest fantastiska hundarna som finns i världen. Fan så mycket kapacitet och vilja som bara väntar på att få komma till användning.

2012 hoppas jag bli året då jag och mina djur får lära oss ännu mer tillsammans och av varandra. Ett år då vi finner en ren glädje i att bara vara och inte prestera hela tiden. Inte jämföra oss eller fundera på allting. Inte för att jag gör det egentligen, för jag har inga problem att ta en motgång på träning eller tävling. För när man tänker efter så är det ju bara oss det handlar om – och så länge vi vill göra vårt bästa så är det som det ska.

O bara för att klargöra. Det är ingenting fel med att satsa med sina unga hundar. Ni imponerar ständigt på mig.